Just nu finner jag ingen som helst livslust. Allt är så jävla tråkigt och jag trivs inte alls med mitt liv som det ser ut. Var årgång 1990 dömda att misslyckas så totalt eller är det bara jag som är försatt i skiten? Det finns inga jobb och ändå har folk mage att gnälla ”tjäna pengar”, ”skaffa dig ett riktigt jobb”, ”börjar försörj dig själv”.
Förstår inte dessa människor att jag faktiskt vill jobba? Att jag gärna skulle vilja tjäna mina egna jävla pengar? Om det är någonting jag hatar (ja, suprise, suprise mamma och pappa) så är det att be om pengar eller låna pengar. Är så jävla trött på att få order, att folk försöker kontrollera mitt liv.
Sedan det här med att låta sin egen olycka gå ut över någon annan, det irriterar mig något så fruktansvärt! Andras handlingar har ingenting att göra med mina. Om det finns någonting som jag tycker om att sysselsätta mig med, t.ex. TV-spel, datorspel, då är det väl ingen annan som skall komma och säga ”ja, det finns mycket jag skulle vilja göra men som jag inte har råd med”.
Och? Vad fan bryr jag mig? Låt inte din jävla olycka gå ut över mig. Förbjud mig inte att göra det jag gillar, säg inte åt mig vad jag skall och inte skall göra bara för att du har bestämt dig för att du inte kan göra det och det och det och det. Men nu vet jag mycket väl hur uppskattad jag är här, vad jag betyder och inte betyder. Värdelös. Så uppskattad känner jag mig. Var så jäkla glad igår för att få komma hem men det första man stöter på är någon som direkt börjar ställa krav och säga åt mig vad jag borde och inte borde göra, att jag skall ta hand om mina pengar och bli självförsörjande.
Som om det vore så jävla enkelt eller? Skaffa ett jobb till mig då för fan, om det nu är så förbannat lätt! Eller hur? Jag vet inte hur det fungerade på 50-talet, men idag är det i alla fall ingen som bara ringer och säger ”nej men hej Elfrida, vet du vad? Du har fått ett jobb!”. Idag får man inte jobb, hur mycket man än söker. Allt som finns på marknaden är små jävla skitjobb som inte ens ger 70 kronor i timmen, en jävla lön som man knappt kan betala hyran med för att sedan leva på knäckebröd och kranvatten resten av månaden. Förstår inte generation 50 att detta är sjukt frustrerande? Förstår ni inte hur lätt för er ni har haft det? Att ni har haft en sådan jävla tur?
Ni kan skatta er lyckliga att ni är födda under rätt årtionde. Själv är jag extremt missnöjd, frustrerad och bitter. Orkar snart inte mer. Jag gör verkligen inte det. Är så förbannat opepp på att leva, jävla skitliv. Döda mig långsamt. Och folk får bli hur förbannade de vill p.g.a. detta inlägg, om ingen bryr sig om mig då tänker jag inte lägga ned energi på att tänka mig för i bloggen heller. Never ever fucking ever!
Som hundra tusen åsikter som ingen lyssnar på 