Arkiv för kategori ‘Livet’

Jag fattar INGENTING…

Publicerat: 2010/07/28 i Livet

… men jag är så jääävla glad efter besöket hos KFAB idag! Gick dit med inställningen att det redan var kört; varför skulle de två framför oss i kön svara nej?

Men tji fick jag! ”Ja, de två som är före er har inte svarat, så den kan ni få”. Trodde givetvis inte att detta var sant, så jag frågade en extra gång om det var helt säkert att lägenheten var vår… OCH DET ÄR DEN!

Vi flyttar in den 1/10. Det är två månader kvar, men det är så förbannat värt den väntetiden. För helt allvarligt: detta hade jag inte ens kunnat föreställa mig i mina vildaste drömmar. Ärligt alltså, jag tror fortfarande inte att detta faktiskt händer. Att lägenheten är vår. Det är den! Och i morgon skall vi ned till KFAB efter stängning och skriva kontrakt! Det händer, PÅ RIKTIGT!

Snart bor vi i Katrineholms finaste hus. Åh, som jag längtar efter att få fylla hyllorna med glas, montera upp sängen, skaffa några kvalsterdrabbade, billiga möbler och en TV! ❤ Känslan är obeskrivlig. 🙂

Sandra, är du också nöjd nu? Vi blir väl nästan grannar? 😉

Annonser

Att vara trea och femma…

Publicerat: 2010/07/23 i Livet

… i kö till två olika lägenheter, som båda verkar underbara på ett varsitt sätt, det är lika med total ångest om jag skall vara helt ärlig.

Idag fick alltså jag och Henrik hem ytterligare ett erbjudande om lägenhet. Denna gång till en etta på 68kvm, i ett riktigt, riktigt vackert hus. Dessutom har jag fått lite insiderinfo från Sandra som känner de som bor i lägenheten just nu. Tydligen skall det vara en jättefin lägenhet med högt i tak, kakelugn och stora, fina fönster. Vilken idyll va? Jag blir helt kär bara jag hör detta. Denna gång är hoppet i alla fall lite större; vi är ju trea i kön istället för femma.

På torsdag skall vi lämna svar till KFAB. Grejen är ju denna att vi samma dag skall besvara två erbjudanden. Om det nu skulle vara så, mot alla odds, att de fyra framför oss tackar nej till lägenheten på Drottninggatan, ja… då säger vi givetvis ja. Om någon framför oss i kön redan har svarat ja, då svarar vi givetvis ja till ettan på norr och hoppas på att de två framför oss tackar nej.

Komplicerat, I know. Fortsättning följer…

I detta hus (den del som syns på bilden, som jag förstått det eftersom skorstenen är där) ligger ettan på 68kvm, vi är alltså trea i kön. HÅLLER TUMMARNA NU! Ser ni vilket Pippi-hus? Fast detta är rött då. 🙂

Brännan börjar plugga.

Publicerat: 2010/07/12 i Livet

Jajamänsan! Idag avklarade jag min första dag på Communicare här i Katrineholm. Det verkar vara en allt-i-allo-kurs där man själv får välja vad man vill göra med sin framtid. Det valet har man givetvis alltid, men här får du en rejäl spark i röven och en hel del god peppning. Idag insåg jag t.ex., efter ett samtal med min jobbcoach, att jag faktiskt inte alls vill jobba. Har redan alldeles för mycket på mina axlar för att orka. Med ”alldeles för mycket på mina axlar” menar jag givetvis mina betyg som ligger och pyr, som ligger och bara envisas med att vara irriterande.

Vi (eller jag) kom helt enkelt fram till att studier helt klart är någonting för mig just nu. Fick order att gå upp till Kullbergska Huset där Katrineholms studievägledare sitter. Tog med mig betygen och fick väl på plats reda på att det fasen fattades över 300 poäng! Tack för den, Duveholmsgymnasiet. Ett IG eller ett jävla streck hade man väl åtminstone kunnat få? Att istället helt och hållet ta bort kursen för mig anser jag är väldigt, väldigt fult! Ingen info fick jag ang. detta heller, så idag kom det som en chock. Right in the face, typ. Detta innebär att jag även måste plugga typ tre extrakurser för att komma upp i den totala summan poäng som behövs för ett giltigt betygsdokument!

Egentligen gör inte detta mig något, tycker bara det skall bli fruktansvärt kul, men ändå; någon typ av information ang. detta tycker jag faktiskt att jag var berättigad då jag gick ut.

Hur som haver, i augusti börjar jag studera fem kurser på helfart:

  • Engelska B
  • Engelska C
  • Historia C
  • Matematik B
  • Programhantering

Detta blir sammanlagt 450 poäng, 400 är helfart och jag är berättigad 100% studielån, vilket känns otroligt skönt faktiskt. Programhantering är den enda kursen av dessa som jag inte läste på gymnasiet, det är alltså en tillvalskurs för att dryga ut poängen (kommer dock behöva läsa minst två 100p-kurser till). Programhantering valde jag p.g.a. högskoleutbildningen jag skall söka till nästa höst (Digital kommunikation) och därför att det är en väldigt bra kurs att ha när man sedan skall läsa webbdesign (även det kommer bli en tillvalskurs för mig, fast i vår).

Programhantering kommer förmodligen bli den enklaste kursen av dessa. Vet ni vad man gör? Jo, man arbetar i Office. Ni vet, Word, Excel, Power Point o.s.v. Svinigt enkelt då jag tidigare läst två datakurser på gymnasiet där vi behandlat dessa program. Åhå, enkla poäng va? 😛

Nåväl, jag ser hur som helst lite ljusare på framtiden och tror att detta är rätt steg på den långa vägen jag behöver gå. Skall bli otroligt jävla skönt att komma igång, detta har jag väntat på! Åh, ge mig plugg nu, nu, nu!

Det kliar i kroppen av tankar.

Publicerat: 2010/07/06 i Livet

Kroppen är irriterad, hjärnan tillhör kroppen men den existerar ändå någonstans för sig själv. Just nu ligger alla mina tankar, hela min hjärnverksamhet, på studier. Det liksom kliar. Känslan skulle kunna liknas vid irritation, men även förknippas med någon typ av längtan eller saknad.

Mitt sista halvår på gymnasiet var allt annat än lätt. Jag gick totalt in i väggen, förlorade studiebidraget och vid den tidpunkten orkade min kropp inte med längre. Varken fysiskt eller psykiskt. En levande zombie, som var dag försökte ta sig upp ur sängen för att på alla fyra kravla sin väg till skolan. Där min kropp egentligen borde vara. Men psyket sade nej, hela mitt inre stretade emot. Få förstod, många frågade ”varför är inte du i skolan?” eller ”vad fan, gaska upp dig!”.

Kan helt ärligt sitta här framför skärmen och erkänna att jag vet hur det är att vara utbränd. Vet hur det känns att ha sabbade betyg. En sur känsla, som gammal mjöl med jordgubbar och citronsyra. Den är lustig, ihärdig, ofrånkomlig. Obotlig.

Tankar som ”jag är ju en sådan begåvad tjej, vad fan gjorde jag med allt egentligen?” når mig var dag. Jag borde inte beskylla mig själv, det var inte jag som var där det sista halvåret. Spenderade tid utanför min person, utanför min begåvning. Den person som då satt i skolbänken några dagar i veckan var den person som sabbade allt. Inte jag. Jag vet ju det, egentligen. Så varför är det så svårt att inte tro att det är en lögn?

Jag fightas med det förflutna var dag som går. Vetskapen om att jag sitter där med ett samlat betygsdokument i byrålådan, som förföljer mig varje timme, minut, sekund, det gör mig illa till mods. Samtidigt försöker jag ställa mig upp raklång och intala mig själv att jag faktiskt kan. Att det går att göra någonting åt allt detta.

Har aldrig i hela mitt liv känt en sådan längtan efter att ställa saker och ting till rätta, att studera. Och denna gång för mig själv. Inte för mina lärare, inte för mina klasskamrater. Någonting som förstörde mig inifrån, sakta men säkert, var helt klart att jag är en sådan begåvad tjej. Kraven på den begåvade klasskompisen, eleven, vännen eller dottern, de är alltid större i ens egna ögon än i de i ens närvaro.

Jag tänker släppa kraven och tankarna, jag tänker köra mitt race. Mina betyg skall bli vad de egentligen borde vara. Så är det bara.

Bjuder på denna otroligt hemska bild från min student 2009.

Jag är så ensam här.

Publicerat: 2010/06/23 i Livet

Det finns verkligen inte mycket att hämta här i hålan. ”Skaffa vänner” är lättare sagt än gjort, en omvänd situation skulle jag vilja lägga ögonen på. Gotland, och min allra bästa vän, det är någonting som lockar. Jag misstrivs, ändå är det någonting som håller mig kvar. Här. Kanske är det tryggheten. Jag känner till varenda hörn här, varenda spricka i asfalten, jag kan genvägar, omvägar, vet var solen går ned och vet var den går upp, vilka som promenerar i våra kvarter och var hunden bor som alltid skäller till dess att den inte orkar mer.

Elva år. Eller tio och ett halvt, om man skall vara petig. Den tiden har jag tillbringat här. Har aldrig mått dåligt, egentligen, av att bo där jag bor. Det är bara känslan av att allt stannat upp som tynger mig. Kommer liksom ingen vart, hur jag än vrider och vänder på problemet finns där ingen sida på kuben med ord som beskriver lösningen till problemet. Kanske det beror på att där inte finns någon lösning, bara vägar till en lösning. Allt för komplicerade sådana. Steg för steg, krav efter krav, order efter order. Gör si. Gör så. Lyd och systemet ger med sig. Ge och ta, men ge desto mer så blir big brother nöjd.

Kan man beställa vänner över postorder? För precis det intrycket har jag fått. Att det faktiskt är möjligt. ”Hej, jag skulle vilja beställa en livsvän”. 300 kronor inklusive postförskott, klappat och klart. Det fungerar inte så, även fast vi kanske ibland hade önskat det. Ensamheten är helt enkelt någonting vi får leva med till dess att kuben visar sin osynliga text till lösningen på problemet. Jag tänker inte ge upp, fastän jag är nära kanten som skulle kunna leda mig nedför stupet just nu. Stupet hade varit en lösning, men inte lösningen till problemet jag predikar om.

Jag är imponerad om ni förstod hälften.

JAG ÄR SÄMST PÅ ATT BLOGGA!

Publicerat: 2010/06/11 i Livet, Vardag

Ja, det är jag faktiskt. Har inte bloggat på huuur länge som helst nu! Är helt fast i WOW, det där helt underbara spelet ni vet. Sitter jag vid datorn så spelar jag, så är det. Därför är det lite glest här på bloggen för tillfället. Dessutom finns det ju fler anledningar till varför jag inte skriver; t.ex. därför att det aldrig händer någonting.

Det enda jag gör just nu är att bråka med socialen, söker jobb och umgås med Henke. För övrigt är jag sjukt trött på socialens alla regler och åsikter. Kan ni förstå att en tjej som är 20 och en kille som är 22, och har bott tillsammans i ca. ett halvår, inte får söka pengar till en lägenhet? För mig är det oförståeligt, helt jävla sjukt! Motiveringen lyder: ”ni har bott tillsammans för kort tid, dessutom är du bara 20, du kan bo hemma hos mamma och pappa”.

Är man 20 år vill man faktiskt försörja och ta hand om sig själv, ha sitt eget liv och sitt eget bo. Vem fan vill bo hemma hos mamma och pappa i den åldern? Dessutom har jag bott hemifrån i ett halvår innan detta. Kan inte finna någon logik i det hela. Känner sååå många som har fått egen lägenhet från socialen (som är under 20 och inte har några problem i hemmet), Zandrah har till och med blivit ERBJUDEN eget boende.

Katrineholm är cp. Helt jävla cp! Snackade dessutom med världens tjurigaste tant.

Sedan, när Henke ringer, då säger hon ”ja, ni kan ju leta efter en etta och fixa kontrakt, men vi kan ju inte lova att vi betalar den”. EEEH, okej? Skulle vi skaffa ett kontrakt på en etta som inte passar dem, då är vi fast i minst tre månader med en lägenhet vi inte kan betala. Vem fan skulle våga ta den risken?

Förstår verkligen inte hur detta system är organiserat. Allt är ju bara sjukt i huvudet. Så jävla sjukt… Hoppas vi slipper träffa tjurtanten om ca. en vecka. Håll tummarna!

… eller i alla fall till efter flytten som sker i morgon.

Det hela började för några veckor sedan då jag och Henrik skulle gå ut för en liten powerwalk. När jag reser mig upp från stolen vid datorn så liksom knakar det till rejält  i mitt högra ben, det gjorde ont men tänkte inte mer på det liksom. Snart fick jag känningar i höger knäveck, speciellt om jag var stillasittande i några timmar och sedan reste mig upp. Under några promenader fick jag krampliknande smärtor i knävecket, men relaterade då inte detta till mitt tidigare knakande ben (som för övrigt lät som om det skulle gå sönder…).

Tyckte det var så jäääävla jobbigt med dessa ”kramper” eller ”sendrag”, att jag fan inte ens ville gå mer. Var tvungen att stanna flera gånger under våra promenader p.g.a. detta.

Men som om inte detta vore nog verkar det än värre än så. Har allvarligt börjat fundera på om jag faktiskt dragit på mig en riktig knäskada. Ingen liten fjantskada som stannar i en vecka, nej… Nu har det liksom ”spridit” sig, eller kanske bytt smärtpunkt. Nu kan jag få kramp i knäskålen av alla ställen istället för i knävecket, speciellt när jag SITTER ned. Har vaknat med kramp i knäskålshelvetet tre gånger denna vecka. Varav en idag när jag somnade till fem minuter i bilen, resten när jag legat i fosterställning.

Alla har väl någon gång drabbats av kramp, right? Jag kan helt ärligt inte tänka mig något värre ställe att ha kramp på, efter egen erfarenhet som idrottstjej (eller efter x antal bakfyllor, för den delen), än knäskålen! Fy bövulen vad ont det gör! Det gör så ont att jag egentligen bara vill skrika. En brinnande, ihållande smärta till dess att jag på något vänster lyckas räta ut benet (vilket för övrigt inte är speciellt lätt i en trång bil). Detta ger mig givetvis vid varje tillfälle enorm panik.  Tror jag skall dö varenda jävla gång! 😛

Så, för att göra saken än jävla värre kan jag berätta för er att jag fått en liten extra bonus; nämligen konstant smärta i knäskålshelvetet, no matter what I do! Det är alltså inte endast kramper längre, utan det gör verkligen ont all the time.

Jag har målat upp de allra hemskaste scenarion här i mitt lilla fula huvud; en cancerknöl i benet; något problem med högra bens korsband; att jag lyckats krossa någonting i knät då när det knakade till så förjävligt för några veckor sedan; att en sena hamnat i kläm och aldrig kommer falla tillbaka rätt, så att säga; att jag lider av magnesiumbrist eller liknande med tanke på kramperna. Alltså, listan kan göras lång men en cancerknöl är ingenting jag är rädd för, då hade jag förmodligen inte fått dessa kramper i sömnen.

Har läst runt en del på forum and such, och det verkar som om detta är vanligt. Läste ett specifikt fall där någon berättade precis samma historia som jag; först knävecket, sedan knäskålen. H*n hade botat detta med magnesium och ett glas mineralvatten innan h*n gick och lade sig.

Är det någon som varit med om detsamma och kan komma med några handsome tips? Funderar på om det är värt det att boka en tid hos läkaren eller om man kanske skulle testa sig fram lite innan? Är liksom rätt jävla luspank!

Hur som så får jag väl göra mitt bästa i morgon då jag och Henrik flyttar ut alla våra grejer från Linköping hem till Katrineholm. Tveksamt just nu dock om jag kommer kunna göra någonting alls, så jävla ont gör det. Skithelvete också!