Umbrageous.

Publicerat: 2010/02/04 i Vardag

Pratade nyss med mamma och Henrik i telefon. Började grina som ett litet barn och fann knappt mod att prata. Vem fan börjar grina p.g.a. feber? Jo, jag. Hatar det faktum att jag inte kan ge mig ut och jobba idag. Gjorde i alla fall det enda rätta: ringde upp min teamleader istället för att skicka sms. Sms känns tråkigt och precis som om man döljer någonting. Att höra varandras röster känns mer ärligt och genuint.

Sitter fortfarande här med en klump i halsen. Skulle någon försöka prata med mig, ja, då skulle jag förmodligen antingen börja grina igen eller gå därifrån utan att ha sagt ett enda ord. Är det då man kallas sårbar? Nu kanske ni undrar varför detta har blivit en sådan stor grej: jo, jag vill jobba. Jag vill dra mitt strå till stacken här i lägenheten, där alla redan har det rätt knapert. Inga cash helt enkelt. Jag har ett fem-timmar-om-dagen-jobb och kan inte ens gå till jobbet för att jobba dessa fem timmar idag, är det meningen att jag inte skall känna någonting? Känner mig värdelös.

Innan jag ringde mamma skickade jag iväg ett sms till Henrik ang. hur jag mådde. ”Kom hem och ta hand om mig :(”, var mer en indikation till hur jävla piss jag mår. När jag sedan fick prata med Henrik, som stod bredvid mamma, sa han: ”jag kommer hem idag, jag saknar dig och vill ta hand om dig”.

Jag är helt säker på att jag har världens bästa pojkvän. Nu skall jag sova.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s